Rallykarriären som gått i arv
När Motormagasinet möter upp Jonna Brådhe i hennes och systerns butik i Nävekvarn har det gått drygt två veckor sedan en stubbe satte stopp för hennes chans på en topplacering i årets andra SM-deltävling. Hon är dock vid gott mod och teamet jobbar för fullt med att få bilen i ordning för de kommande SM-deltävlingarna. Den egna klubbens, SMK Nyköping, tävling Gästabudstrofén som kördes i början av juni fick hon dock avstå.
29-åringen gjorde rallydebut som 14-årig kartläsare men fröet till hennes rallykarriär såddes långt tidigare. Både mamma Liz och mormor Margoth har haft karriärer som rallyförare.
– Jag åkte ganska mycket på bana. Det tyckte jag var roligt, säger Margoth.
I Margoths fall var det makens rallyintresse som fick in henne på banan. Bokstavligen. Hon säger att hon gnällde en del på hans körande och det var på den vägen intresset också växte. Vid ett tillfälle blev det också stora rubriker i den lokala pressen när hon vann över maken i ett lopp.
– Något hände med hans bil så han kom efter mig. Då skrev de i Lidingö tidning ”Hustrun slog mannen” och alla trodde att det handlade om något helt annat än rally, skrattar Margoth.
Att hon var kvinna var heller inte något hinder. Snarare fick hon stöttning och upp manades att köra av familj och omgivning. Detta resulterade i att hon deltog i Monte Carlo-rallyt. Något Margoth först var lite tveksam till att delta i.
– Men min man uppmanade mig och sade att han skulle ta hand om barnen, ”du ska åka det” sade han, säger Margoth.
Då förstod hon att det inte gick att stanna kvar där ensam och var tvungen att gå in i bilen igen. Margoth Brådhe
Förutom att själv köra var hon även som kartläsare. Bland annat för Barbara ”Bra Bra” Johansson. Liz läser ur en artikel som beskriver hur Margoth Brådhe hade en lugnande inverkan på den annars rätt aggressiva körstilen som ”BraBra” hade. Tack vare det lyckades paret knipa åt sig en andra plats i Midnattssolsrallyt. Att hela familjen skulle vara engagerad var viktigt och Liz Brådhe förklarar hur hon och syskonen kunde bli väckta mitt i natten för att åka ut i skogen och se när mamma Margoth swishade förbi. Sekunden efter var det tillbaka till sängen och sömnen igen. Men det var inte alla som klarade av de adrenalinhöjande loppen. När Margoth vid ett tillfälle körde av banan med sin VW Bubbla fick den nya kartläsaren nog, oppade sonika ut ur bilen, slet med sig hand väskan och stack.
– Jag stod och ropade på henne. Sedan kom det en del i publiken som hjälpte till att få bilen upp på banan igen. Då förstod hon att det inte gick att stanna kvar där ensam och var tvungen att gå in i bilen igen.
Liz beskriver uppväxten som både tokig, otrolig och som präglades väldigt mycket av motor. I stället för vanliga semestrar fick hela familjen sätta sig i hundkojan tillsammans med deras servicegubbe och dennes flickvän. Däck och verktygslåda surrades fast på taket. För att en sexårig Liz inte skulle bli helt ut tråkad i depån hade pappan skaffat en bärbar grammofon med en enda skiva.
– Lill-Babs ”Tuff brud i lyxförpackning”. Jag spelade den hela tiden så alla runt omkring var jättetrötta på mig.
Att även hon kom att sätta sig bakom ratten blev väl därför inte särskilt förvånande. Både när Liz och hennes mamma körde var det betydligt fler kvinnor i rallysporten jämfört med i dag. Liz förklarar att det fanns flera tävlingar där enbart kvinnor deltog som Svenska damrallyt, tjej-rm och Ladies in action.
– Vi slog faktiskt världsrekord med antalet kvinnliga förare i ett tyskt rally 1988. Vi var 18 ekipage. De tyska rallyförarana var impo nerade av att vi var så många tjejer. De tyckte det var jättekul ända tills vi började åka ifrån dem.
Vi hade en otrolig sammanhållning. Varje vecka ringde vi varandra och frågade hur man skulle komma till tävlingen. Om någon hade problem löste vi det. Liz Brådhe
Margoth säger att på hennes tid sågs det också med positiva ögon på att kvinnor var med och körde i tävlingarna.
– Vi hade väldigt bra kontakt med killarna. De tyckte det var roligt med några tjejer som var med och slogs.
Samtidigt säger familjen att då som nu var sammanhållningen bland alla deltagare stor. Även om man tävlade mot varandra så hjälpte man till utanför banan när det behövdes. Och ibland även på den.
– Vi hade en otrolig sammanhållning. Varje vecka ringde vi varandra och frågade hur man skulle komma till tävlingen. Om någon hade problem löste vi det. Under en tävling här i Nyköping åkte jag på en sten och
snurrade runt. Då kom nästa tjej bakom och stannade för att fråga om jag behövde hjälp. Jag fick ropa åt henne att fortsätta köra, säger Liz Brådhe.
Jonna tycker också att många ser det som positivt att hon och andra tjejer är med och kör rally. Även om det kan bli en annan attityd när killarna blir omkörda av henne.
– Jag tror det är tuffare för dem att få stryk av en tjej än av en kille.
Hon körde sin första tävling som 16-åring men redan från första början var hennes föräldrar tydliga med att det är en sport som kostar pengar. Och att hon själv måste dra in dem. Efter att bland annat ha jobbat i familjens restaurang och i en klädbutik i Nyköping hade hon sparat 20 000 och kunde köpa sin första bil.
– Det var 2010 och var inte den vackraste bilen. Men det var en rallybil, säger Jonna.
På första tävlingen var Jonna så ung att hon var tvungen att ha med sig en handledare, familjen hade övertalat en kompis. Men när Liz beskriver hur dottern åkte av vägen blir hon avbruten.
– Nej, jag åkte inte av den tävlingen för det gick så sakta, säger Jonna och skrattar.
Det känns som att vi är på g och jag vill utveckla det här ännu mer ... ... Jag är inte på långa vägar färdig med det här. Jonna Brådhe
Hon förklarar att de hade övningskört stenhårt i två veckor för att hitta dragläge och allt annat som behövde sitta.
– Men jag hade aldrig åkt på bana. Det var början och i dag går det i 195.
Både hon och mamma Liz vittnar om hur mycket rallyt har betytt för henne. Från en jobbig tid i skolan med mobbning och lågt självförtroende står hon i dag på scener och håller föreläsningar för publik. En viktig faktor i utvecklingen var projektet Young female drivers som Ramona Karlsson höll i.
– För mig var det jättenyttigt. Hon inspirerade mig otroligt mycket.
Sommaren 2015 fick Jonna möjligheten att söka till ett projekt Qatar där kvinnliga förare skulle få prova på ökenrally. Precis som med Young female drivers var hon tvungen att skicka in en ansökan. Hon skrev på svenska och systern Jill hjälpte till att översätta till engelska.
– Sommaren gick och det blev september. Jag hade lagt mig på kvällen då det kom ett sms och blev lite nyfiken på vad det var. Där stod det ”grattis, det är långt till Qatar”.
Jonna säger att hon först inte förstod vad den goda vännen till familjen menade. Hon började titta igenom alla motorsportsidor och sin mail. Till sist såg hon att en sajt publicerat en pressrelease med alla antagna deltagare.
– Där stod mitt namn med tillsammans med andra som jag sett upp till. Molly Taylor och Emma Gilmour som åkt både VM och ute i Europa. Jag for upp!
– Hon bad oss läsa om och om igen för att se om det stämde och vi kunde inte få det till något annat, säger Liz.
Även om tiden nere i Qatar var tuff och Jonna berättar att hon och de andra ringde till sina familjer och grät på kvällarna var det ändå något hon lärde sig en hel del av.
– I dag är jag så stolt att jag inte gav upp utan att vi fortsatte.
Resan förevigades också tack vare den dokumentär om Jonna som hade börjat spelas in ett par år tidigare av Michaela Hennig och Rex Brådhe. En dokumentär som senare kunde hjälpa till att finansiera rallykarriären.
Margoth Brådhe hade turen att ha tillgång till en mekaniker som skruvade på hennes och makens bilar. Men både Liz och Jonna Brådhe har fått skita ned händerna flertalet gånger även om de också har fått hjälp av kunnigt folk omkring sig. Många gånger har svaren också bara varit något telefonsamtal bort. I dag har dock Jonna tillgång till en mekaniker som ser till att bilen fixas efter varje lopp och är klar till nästa tävling.
– Det är något jag har fått bygga upp under flera år. Sedan 2018 står rallybilen i Värmland och sköts av Patrik Karlsson. Han är stötdämpartekniker i grund och botten samt pedant ut i fingerspetsarna. Man kan gå barfota i garaget.
Att ha ett kunnigt team omkring sigär a och o menar både Liz och Jonna. Även om de inte är lika tekniskt kunniga menar Jonna att det samtidigt är viktigt att de kan lyssna på henne när hon kommenterar hur bilen känns och låter.
– När vi åkte ett test i Värmland för tre år sedan sade jag att något inte stämde med framvagnen. När vi kom in och hissade upp bilen såg vi att en bult hade gått av. Då sade de att det var bra att jag hade känt det. Man är inte själv i detta, allt hänger ihop och framgången är inte bara jag som sitter bakom ratten.
Senaste vinsten kammade hon hem i Tyskland i november och en trofé tronar stolt i familjens butik. Jonna säger att det var ett tufft rally som gav värk i hela kroppen.
– Kartläsaren sade under sträckan att ”nu hoppar min hjärna ut”.
När de hade vunnit ställde de sig frågande till om resultaten de fått verkligen stämde.
– Vi trodde själva inte riktigt på det, säger Jonna och en förbipasserande kund ropar ”men vi tror på dig”!
Men tillbaka till den där snöpliga stubben som satte ett abrupt slut för tävlingen i mitten av maj. Vad var det egentligen som hände?
– Vi var nere i Älmhult och åkte. Jag hade legat mellan fjärde och sjätte plats i början på helgen, började få upp farten och ta in på de andra, säger Jonna.
Hon beskriver hur hon sträcka efter sträcka började minska gapet mot de andra förarna. Samtidigt var det sämre fäste på vägen än vad hon först hade förutspått.
– Det var lite mer lösgrus så vi sladdade lite mer. Så kommer vi mot stubben. Det var en tvär högersväng och oturligt nog träffar vi den på millimetern. Den slog bort alla uniballs, stötdämparen kröktes och alla infästningar till bakvagnen skadades. Hade jag kommit lite mer till vänster och kört över den hade jag kanske fått en flygtur. Men så kan man inte tänka utan nu var det min otur den helgen.
Planen var att hon skulle kört den lokala tävlingen Gästabudstrofén den tredje juni. Den fick dock läggas på hyllan då bilen var tvungen att repareras.
– Det är en hemmatävling så jag tror att jag får gömma mig för alla här i byn. Det är så fantastiskt att ha världens fanclub här i Nävekvarn och Nyköping med omnejd. Egentligen hela Sverige.
Nu ligger i stället allt fokus på tredje deltävlingen i SM som körs i Skillingaryd i mitten av juni.
– Det känns som att vi är på g och jag vill utveckla det här ännu mer. Det finns en klass till över min och det är den internationella R5-klassen. Det är dit jag drömmer om att komma. Jag är inte på långa vägar färdig med det här.
Artikeln är en del av vårt tema om Branschkvinnor.
