DEBATT: Så borde vi ha marknadsfört dieselbilen
Hösten 2008 presenterade Volvo snåltrimmade modeller (”DRIVe”) av bland andra kombin V50 som på papperet släppte ut under 120 gram CO2 per kilometer.
Dieselanden var släppt ur flaskan på Sverigemarknaden och de ofta motorsvaga och bränslesnåla ”miljödieslarna” blev populära i de breda folklagren, såväl bland dem som kör bil mest i stan som de boende i glesbygd som har bilen som livsnödvändigt transportmedel.
Dieselbilsboomen hade tyvärr en baksida. Det som dåligt pålästa politiker gjorde när de öppnade dörren för att sälja och marknadsföra bränslesnåla dieselbilar som miljöbilar var att medverka till att åtminstone tiotusentals bilägare gick och köpte fel bil, det vill säga en bil som var anpassad för landsvägskörning men uselt anpassad för deras behov – korta körningar och få körda mil per år.
Resultatet för en modern och partikelfilterförsedd dieselbil som körs uteslutande eller övervägande korta sträckor är flertalet kostsamma problem med allt från igensatt partikelfilter till sotbildning inuti motorn. För att inte tala om skyhöga utsläpp av partiklar som det innebär att köra en dieselmotor kall och som aldrig hinner uppnå arbetstemperatur.
Nog med självklarheter för er bilexperter. Hur skulle vi då ha utnyttjat dieselbilens fördelar för att på bästa sätt ha gynnat både miljön och bilägarna?
EU:s benhårda och obevekliga utsläppslagstiftning har åtminstone sedan Euro6 infördes på sätt och vis redan puffat dieselmotorn dit den hör mest hemma – det vill säga i kombis och större suvar och premiumbilar.
Dieselmotorns främsta fördelar är ju dess överlägsna prestanda i form av dragförmåga (läs vridmoment) kombinerat med dess högre verkningsgrad (läs bränslesnålhet). Dieselbilen är ett överlägset val för familjen, företagaren eller hästägaren som ofta och mycket drar tungt och åker långa sträckor.
Dieselbilen borde i första hand ha setts och marknadsförts som ett miljövänligare och snålare alternativ för den som kör mycket och dessutom vill ha en prestandabil.
Vi kan ta min egen bruksbil som exempel – en Volvo V50 från 2012 med den största dieselmotorn som gick att få till bilen. Dess två liter stora dieselfemma på 177 hästkrafter och 400 newtonmeter dricker inte mer än dryga halvlitern milen på motorvägen, ens med fullastad bil och tung gasfot. Vad är det om inte fantastiska förbrukningssiffror för en kompaktkombi med prestanda delvis i nivå en bensindriven bil med långt över 200 hästkrafter under huven, det vill säga en bil som drar över litern milen med samma körsätt?
Rätt marknadsförd och rätt beskattad hade dieselbilen knappast varit lika vanlig idag, av den enkla orsaken att den inte hade varit en dussinbil för familjen. Då kanske vi inte heller hade haft några dieselskandaler. Vi hade haft betydligt färre bilägare som ruinerats på grund av motorhaveri, byten av igensatta dieselpartikelfilter eller rengöring av igensotade motorrum eller ventiler.
Pierre Kjellin, kommunikatör i bilbranschen och f.d. medarbetare på Motormagasinet.
Artikeln är en del av vårt tema om Debatt.
