Ledare #30: Nissan är verklighetens Game of Thrones
Det finns en tv-serie som har blivit omåttligt populär. Game of Thrones handlar om krig och konflikter, om makt och intriger, och har blivit en självklar del av populärkulturens kanon. När det sista avsnittet sändes i våras grät fansen över hela världen.
Det hade de inte behövt göra. För vem behöver en påhittad tv-såpa när man i stället kan följa biltillverkaren Nissans alla intriger? Sagan om Nissan överträffar dikten.
Historien tar sin början hos Carlos Ghosn, den libanesisk-brasilianske härskaren över Renault-Nissan-Mitsubishi-imperiet. Ghosn var hänsynslös och hemma i Frankrike kallades han för Le Cost Killer. I Japan, där han erövrat Nissan och vänt tillverkarens förlust till vinst, fick han heta Mr Fix It.
Snart var Carlos Ghosn större än livet självt. I sitt privatplan flög han världen runt, åt frukost i den ena änden av världen och middag i den andra, och på sitt kejserliga vis fick pagerna stå givakt i bakgrunden.
Och på kejserligt vis smidde samma pager onda ränker i lönndom. Så en novemberkväll i fjol, när Ghosn landat med sitt privatplan i Tokyo för att äta middag med sin dotter, slog polisen till. Ghosn hade blivit förrådd av sina underordnade, närmare bestämt Hiroto Saikawa, vd för Nissan som är ett av bolagen i den kejserliga alliansen.
Officiellt anklagades Ghosn för att ha använt bolagets medel för sina egna privata utsvävningar. Ett barockbröllop nämndes, och bostäderna i Rio de Janeiro, Beirut, Paris och Amsterdam, allt betalat med bolagets medel.
Ghosn protesterade och bedyrade sin oskuld, men för döva öron. Han slogs i bojor, burades in och fråntogs alla sina titlar. Där sitter han än, i väntan på rättegång. Bevisen är svåra att skaka av.
Men det var knappast därför han avsattes. Palatskuppen var snarare ett resultat av Nissans ovilja att underordna sig alliansen, där Renault var tongivande och Ghosn drivande. Financial Times rapporterade att Ghosn hade planerat ett fullständigt övertagande av Nissan och att det var den egentliga anledningen till Saikawas kupp. Vad brydde sig väl Saikawa om att chefen doppade sina fingrar i företagets syltburkar? Men fusionen fick inte bli ett faktum, inte minst för att den hotade Saikawas egen maktställning.
När röken lagt sig stod Saikawa kvar som Nissans räddare, garanten för fortsatt (relativt) oberoende. Snart drog han också igång ett program för att städa ut korruptionen i konglomeratet. Men Nissan mådde inte bra. Försäljningen föll och förlusterna hopade sig. Och snart ramlade Saikawa i sin egen fälla.
En internutredning visade att han otillbörligt tillskansat sig ersättning han inte hade rätt till och den 16 september fick han städa av sitt skrivbord. Så rullade ännu ett huvud i den pågående sagan om Nissan, en saga som lär fortsätta åtminstone en säsong till. För ännu blöder Nissan och i kraft av sitt oförändrade ägande sitter Renault säkert på Järntronen ett tag till.
