Ledare #33: Vart tog biobränslena vägen?
Volvo Cars slår ihop sina påsar med Geely Auto, ett av alla bilmärken i Zhejiang Geely-gruppen, och tillsammans knoppar de av sina respektive utvecklings- och tillverkningsenheter för förbränningsmotorer i ett nytt bolag, ett bolag som ska förse koncernens alla bilar med motorer.
Som en av anledningarna anges möjligheten att från Volvo-håll slippa tänka på förbränningsmotorer och i stället kunna koncentrera sig på utveckling av elbilar.
För eldrift, det är framtiden. Tongångarna är de samma från industrin som från makt och myndigheter: elektriciteten ska mota vår tids apokalyptiska hot, klimatförändringarna, i grind.
Elbilar har förstås alldeles utmärkta egenskaper och så länge man tillverkar dem klimatsmart och laddar med grön el är det klimatmässiga fotavtrycket väldigt litet. Och den som har kört en modern elbil kan vittna om hur trevliga de är bakom ratten.
Men de dras också med tillkortakommanden. De gör sig bäst i storstaden, där körsträckorna är korta, lokalutsläppen obefintliga och varenda inbromsning kan återvinnas som batterikraft. De funkar inte lika bra på E45 mellan Storuman och Gällivare. Man kan förstås ladda i Kåbdalis, men bara med 17,25 kilowatt så man lär bli stående hela natten.
Lösningen finns alldeles framför näsan och den använder befintlig teknik (förbränningsmotorer) och befintlig infrastruktur (tankstationer). Den stavas biobränslen.
Redan i dag kan man tanka HVO i sin dieselbil, ett bränsle som enligt europeisk bränslestandard är att betrakta som identiskt med dieselolja och så länge man tillverkar det av tallolja är det att betrakta som klimatneutralt och miljövänligt.
Kanske ännu mer intressant är den forskning som pågår kring tillverkning av butanol, ett biobränsle med högt energiinnehåll som i många fall kan ersätta bensin rakt av. Det tillverkas av cyanobakterier som inte behöver någonting annat än solljus och koldioxid.
Möjligen är det fadäsen kring E85 och pumplagen som fick samhällets starka aktörer att föredra eldrift framför biobränslen, men faktum är att med rätt incitament från myndigheterna skulle moderna biobränslen kunna ersätta både bensin och diesel på bred front och därmed sopa undan transportsektorns klimatavtryck i ett svep.
Och visst, biobränslen dras inte med samma skattetryck som fossila bränslen, men än så länge är det sällan lönsamt att tanka grönt i alla fall. Sedan kommer bonus malus och krossar alla visioner om att få en fungerande marknad för bilar som kan tankas grönt. Inte en spänn i lättnad ges för att du kan tanka HVO eller butanol, men du får 60 kakor av staten och slipper skatt om du köper en elbil.
Uppmaningen till riksdag och regering är glasklar: Om ni nu ska använda beskattning som ett styrmedel mot lägre klimatpåverkan, beskatta då utsläppen, inte tekniken.