Ledare #6: Sköra försörjningskedjor bilindustrins gissel
För exakt ett år sedan skrev jag, här på ledarplats, om hur det nya coronaviruset lett till att produktionen stoppats i Hyundais bilfabriker. Anledningen var då att man led brist på komponenter som skulle ha levererats från Kina.
Men från Kina kom inga komponenter. Där hade man käkat fladdermus och därför var hela provinsen Hubei nedstängd, där en stor del av den kinesiska underleverantörsindustrin håller hus. Det här var förstås innan Sverige hade drabbats av några nedstängningar och fortfarande hette det att risken för att vi skulle drabbas av corona var försumbar. Sedan kom verkligheten och blandade sig i, men det är en annan historia.
Men det som komponentbristen pekade på var den moderna biltillverkningens sköra försörjningsnät. När fabrikerna i Hubei låste sina portar stod världens bilfabriker utan alternativ och snart gapade även grossisternas reservdelshyllor tomma.
Sedan dess har förstås Hubei öppnat upp igen och resten av världen kunde andas ut genom sina munskydd. I stället har man brottats med andra problem, som brist på personal som ligger hemma och torrhostar.
Och sedan slog bristen på halvledare till och nu står biltillverkarna utan alla delar för att kunna bygga sina bilar. Igen. Den här gången är handlar det om elektronikkomponenter, datachips, som inte finns i tillräcklig mängd. Flera av de stora biltillverkarna har återigen tvingats stänga sin produktion och ingen tycks veta när de kan trycka på den stora, gröna knappen igen.
Återigen är det coronavirusets fel. Efterfrågan på halvledare i världen har ökat när folk jobbar hemifrån. Helt enkelt: folk köper fler datorer och telefoner, för att kunna sköta sitt värv på distans. Dessutom drog många företag i handbromsen och avbeställde sina inneliggande ordrar när pandemin härjade som värst i våras, rädda för att den ekonomiska krisen skulle vara djup och långvarig.
Men efter börsernas initiala hicka studsade kurserna snart upp. ”Skojade bara!” Men då hade ju de taiwanesiska chipstillverkarna – de flesta håller hus i Taiwan – redan stängt av sina maskiner och gått hem. I förlängningen fick det till följd att det uppstod ett glapp mellan tillgång och efterfrågan, ett glapp som nu hunnit ikapp verkligheten.
Än en gång har det visat hur sköra försörjningskedjorna är. Så kommer det förmodligen också att förbli under lång tid framöver; kompletta, certifierade och kvalitetssäkrade upphandlingar tar många år att genomföra och strukturomvandlingen kan pågå i årtionden. Och då har vi ju redan glömt hur gott den där halvkokta fladdermusen smakade.
