Ledare #9: Ryckiga regler skadar förtroendet
I december gick MRF:s ansvarige för press, opinion och samhälle, Charlie Magnusson, ut i en debattartikel tillsammans med Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef på Byggföretagen och röt om malus-beskattningen av lätta lastbilar. ”Skrota förslaget om straffskatt på hantverksbilar”, sade man och syftade på att de nya, hårdare bonus malus-reglerna inte gör skillnad på om bilar används som arbetsredskap eller ej.
När Bil Sweden släppte sin statistik för nyregistreringarna i början av februari konstaterade föreningens vice vd Jessica Alenius att ”den stora osäkerheten kring styrmedelsförändringarna i år i form av bland annat bonus malus och höjd förmånsskatt har starkt bidragit till att andelen laddbara bilar bromsar in”.
Nya regler och förändrade styrmedel, alltså. Det tycks vara regeringens eviga medicin, en medicin som mest av allt skapar osäkerhet. Ständiga förändringar i regelverken har skapat en osund ryckighet i marknaden.
Nu har bilförmedlaren Kvdbil låtit Sifo gå ut och fråga svenska folket vad de tycker om bilpolitiken. En ynka procent svarar att man har ett mycket stort förtroende för den förda politiken kring bilägandet i Sverige. En procent. Och det är samma vare sig man äger bil eller ej.
Däremot har 26 procent av bilägarna och hela 44 procent av de som inte äger någon bil mycket litet förtroende för den förda bilpolitiken.
Knappt en tredjedel vet inte vad de ska tycka och svarar ”vet ej”, och sedan finns det några till som tycker någonting i mitten av skalan.
Tycka vad man vill om bilar, det är i alla fall glasklart att politiken som ska reglera bilismen får underkänt från alla håll. ”Kritiken är svidande och jag tror en viktig orsak är bristen på kontinuitet och förutsägbarhet”, säger Daniel Odsberg, försäljningschef på Kvdbil, i samband med rapportpresentationen.
Så klart. Bilpolitiken har präglats av nya kappvändningar var och varannan vecka, med ständiga ändringar av regelverken som utser både nya stjärnor och strykpojkar beroende på vart vinden blåser för ögonblicket. Till sist vet man varken ut eller in: är etanol bra och diesel dåligt, eller hur var det nu?
Vad som behövs är en långsiktig och verklighetsförankrad plan om hur den personliga mobiliteten ska utvecklas nu och i framtiden, en plan som inte rycker undan mattan för marknaden vart tredje år utan som i stället klättrar i små men bestämda steg emot ett långsiktigt och hållbart mål. Är det för mycket begärt?
