2

Bilder

Micael Ljungström. Foto: Sanne Väli-Tainio

Micaels yrkesresa började 1982 när han kom ut från yrkesskolan och tyckte det var roligt att svetsa. Han fick då möjlighet att börja jobba på Ferrita i Köping och två år senare var han fast anställd. Han jobbade på, tiden gick och i slutet av 1980-talet ville de dåvarande ägarna kliva av och frågade om Micael var intresserad av att köpa företaget.

– Och jag var ju ung och ivrig då, runt 25 år, så jag hoppade jämfota och skrek rakt ut att jag såklart ville det, minns han och skrattar.

Han fick lån på banken och köpte loss lagret. Han fick fem år på sig att betala tillbaka lånet.

– Sagt och gjort. Det var fantastiskt när jag stod som ensam ägare, jag var fortfarande ung och hungrig och jag hade en väldigt förstående fru, berättar Micael.

Han och frun Pia fick nämligen barn samtidigt som allt det här skedde, tre stycken mellan 1989 och 1994. Det var med andra ord en minst sagt intensiv period.

– Jag ägnade all vaken tid åt arbetet. Jag var på jobbet vid sex på morgonen, åkte hem vid lunch och sedan tillbaka till jobbet. Kom hem till middag, busade med ungarna och åkte därefter åter tillbaka till jobbet och kom inte hem förrän det var sängdags. Jag kan ångra det lite i dag, för jag missade så mycket av mina barns uppväxt.

Tror du att du hade varit där du är i dag om du gjort annorlunda?

– Nej, jag hade nog fått vara anställd någonstans då. Och mina två söner jobbar ju här på företaget i dag, det är helt fantastiskt att kunna träffa dem varje dag nu, säger Micael.

I december 1995 var lånet betalt och Micael stod som ensam ägare 1 januari 1996. Sedan dess har firman varit med om mycket. Man expanderade genom att förvärva andra bolag och på så vis få in nya kompetenser. Micael har dessutom investerat i olika sidoprojekt, vilket han fortfarande gör. Däremot har man skalat ner företaget igen och nu återstår 16 anställda.

– Vi är ungefär där vi var 1996, med skillnaden att vi har högre kompetens och gör allt själva på plats, och har högre omsättning. Vi har möjlighet att växa, men vi behöver inte göra det i människor. Vi hungrar snarare efter mer business, säger Micael.

Och hungrig är bara Micaels förnamn. Att han köpte upp andra bolag och delar av andra bolag handlade om att få in ny kompetens och kunskap på Ferrita. Men han har också haft många sidoprojekt som han själv brunnit för. Och när han gör något går han all in.

Exempelvis fick han för sig att han ville börja tävla i racing, trots att han aldrig kört en racerbil. Han sponsrade då, med hjälp av företaget, sin kompis som tävlade och följde med på resor. Därefter köpte han själv bilen från Hubbe Bergh, vinnare av GTR-serien 1998, en Porsche 993:a, samt hyrde bilens befintliga team. De begav sig sedan till södra Frankrike där Micael körde och körde, och när säsongen 1999 väl var igång var han väl förberedd.

– Och jag kom tvåa i SM mitt första år. Jag var kanske inte bäst, men jag var bäst förberedd. Föraren utgör kanske 20 procent och teamet utgör resten, fram tills att lampan tänds. Och sådan är jag, jag vill ha de bästa förutsättningarna när jag ska ge mig in på något, säger Micael.

Det är också något han implementerar i sin verksamhet och hur den ska drivas. Han vill att personalen ska ha rätt förutsättningar för att göra sitt jobb. Han tror att det bidrar till att jobbet görs bättre och att personalen har roligt.

– Det är jätteviktigt att ha roligt på jobbet. Och för mig är det viktigt att ge beröm när de gör ett bra jobb. Det kostar ju ingenting att säga till någon att den varit duktig eller bemött en kund på ett bra sätt.

Micael beskriver sig själv som investeringsvillig, vilket han har bevisat under sina år som ägare av Ferrita. Och hans ambitioner tycks aldrig ta slut eftersom han fortfarande bedriver både nya projekt för firman och sidoprojekt utanför firman.

Han är dessutom lika aktiv på fritiden, då han kör mountainbike eller löper i skogen. När han är hemma har han ett hus och en trädgård att ta hand om, och både barn och barnbarn som behöver kärlek. Och det går inte en helg utan att han åker in till jobbet för att släppa in en kund med sin bil, som ska tas om hand veckan därpå. Men var kommer hans driv ifrån? Det är en sorgligare historia.

– När jag var 17 år körde jag omkull på en motocross. Då slets artären till levern av och jag opererades och fick ligga i respirator i fem dagar. När jag vaknade kände jag att jag fått en ny chans och tre veckor senare var jag uppe på hojen igen för att inte riskera att bli rädd för att köra. När jag senare hade läkt ihop kändes det hela så ofattbart och sedan den dagen har jag varit glad – varje dag, berättar Micael.