Ledare #29: Personliga integriteten ställs mot öppenhet och yttrandefrihet
När jag föreläst om offentlighetsprincipen möttes jag ibland av skräck. Ofta i anslutning till meningar i stil med: ”Jag kan lyfta luren här och nu, ringa anonymt till Skatteverket och ta reda på hur mycket var och en av er taxerade förra året, hur många barn ni har och vilken adress ni bor på.” Upprörda röster ville ändra lagen. Min nästa fråga till gruppen blev då: ”Vem tror du att du är?”
När samhället ser ut som det gör, med brott och otrygghet, är det lätt att glömma varför lagboken är skriven som den är. Instinkten tar över när vi hör hur kriminella nätverk lätt och smidigt kan söka reda på ägaren till en viss Porsche och därefter näst intill plocka upp den på angiven adress. Stäng informationsflödet bums!
I Sverige betalar vi mycket skatt och vi lever i vad vi själva anser vara en demokrati. För att en demokrati ska fungera behöver befolkningen transparens och insyn i verksamheterna som hanterar våra pengar. Därför har vi beslutat att den information som kommit in till myndigheter om allt och alla i Sverige (som utgångspunkt) ska vara allmänna handlingar. Mycket skyddas av sekretesslagar, men det är en evig balansgång mellan att inte låsa in för mycket mot att skydda den personliga integriteten.
Så. Tillbaka till: ”Vem tror du att du är?”. Det är här, vid ”rent-mjöl-i-påsen-attityden, som vi kan förstå grunden i vår offentlighetslagstiftning. Varför skulle någon ringa Skatteverket och kolla vad just Du tjänar? Kom ihåg att du, eller en journalist, kan ringa skatteverket här och nu och fråga hur mycket Stefan Löfven deklarerade för 2019. Under lagen är han nämligen inte mer speciell än dig. Varje enskild medborgare tar en liten risk att bli föremål för granskning (eller brott) och tillbaka får vi ett land med förhållandevis låg korruption. Samtidigt blir det lite lättare för oss att försvara oss mot oförsvarlig myndighetsutövning. Till exempel kan du stampa iväg till kommunen och begära ut ett avtal mellan kommunen och skum ny affärsverksamhet. Dessutom kan du läsa i tidningen om Kalle-bilmålvakt som upptäcktes tack vare våra möjligheter till insyn.
Grundproblemet är inte att det finns en massa tillgänglig information i vår statsapparat utan snarare att företag i dagsläget har rätt att kapitalisera på denna skattefinansierade information och sedan sprida den på tok för lätt, utan reglering för användandet av personuppgifter. Det är självklart enklare att kolla upp någon online på tre minuter och sedan åka och hämta dennes bil, än hur det var förr då man först fick sitta i telefonkö till Transportstyrelsen för att kolla upp ägaren till en viss bil och därefter sitta i telefonkö till Skatteverket för att få fram denne ägares hemadress.
Det måste bli tydligare hur informationen får användas. Att röra vår grundlag kommer vi att ångra bittert den dagen som ”yttrandefrihet” bara är något vi läser om i historieböckerna.
