Ur Gösta Johansson tävlingsdagbok
(fortsättning från Motor-Magasinet #32)
På åttiotalet när barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån började jag sakna åren med Stock Car Racing och nya tävlingstankar började gro. Sagt och gjort - jag frågade min hustru Inger om jag fick prova på att köra lite folkrace. Hon tyckte inte om det men var inte helt avvisande.
I samma veva hade jag börjat pussla ihop min första Stock Car-racer. Jag skaffade en ny felfri ram och nya delar så jag kunde bygga ihop bilen som den såg ut när jag tävlade. Så snart bilen blev färdig och det började sprida sig att den var körklar blev jag inbjuden att köra en del uppvisningsheat. Det första var på folkracebanan Hokabanan mellan Asarum och Hällaryd utanför Karlshamn. Där fick Inger och våra tre barn för första gången se när jag rattade en tävlingsbil.
En av mina mest innehållsrika resor med min Stock Car genomfördes till Stockholm så sent som 2001. Semestern var planerad till tre dagar men innehöll mer upplevelser än många får av trettio dagar. Jag hade fått en inbjudan att köra Gärdesloppet den 3 juni i Stockholm och vi lastade bilsläpet bakom vår Mercedes 300D. Bilparaden gick som den skulle och snart var det dags att åter lasta bilsläpet och påbörja hemresan till Blekinge.
Allt gick bra ända till vi hade passerat Södertälje och det rasslade till i dieselmotorn på vår Mercedes. Min första tanke var att kamaxelkedjan brast, jag lyfte på ventilkåpan och kollade, kedjan var hel men regulatoraxeln som driver insprutningspumpen hade brustit. Jag förstod att detta var omöjligt att reparera på plats.
Turligt nog hände detta vid en påfartsramp till E4 som jag hann svänga av från så jag inte störde övrig trafik. Då kom jag plötsligt på att det fanns en Ford V8 Stock Car av årsmodell -34 på släpet – dock utan dragkula. Jag släppte ner Forden från släpet och började backa upp för påfartsrampen som kändes väldigt lång innan jag kom i rätt riktning för att kunna köra åt rätt håll med Forden.
Nu var frågan hur jag skulle kunna hitta någon som har en dragkula på annandag pingst. Efter någon kilometer kom det några hus, annars var det mest ödebyggd. Jag pös fram i 40-50 kilometers hastighet med min Stock Car som nästan hade fri utblåsning. Plötsligt ser jag en person vid vägkanten som jag kan fråga om han vet någon som kan tänkas ha en dragkula till salu i dag. Han räknar upp några bensinstationer i närheten.
– Men de har ju inte öppet annandag pingst, konstaterar han.
– Det finns däremot en Greve cirka två kilometer härifrån som är mycket motorintresserad och även kör rally. Fast på helgerna är han sällan hemma, denna helg är han nog på Mantorp, men du kan ju köra och se om han är hemma, han har en fin verkstad och många grejor.
Jag gjorde ett försök och efter några minuters körning kom jag in på en fin allé som ledde in till en herrgård. Jag hann knappt kliva ur Stock Car-racern förrän det stod en man i 50-års åldern framför mig som senare visade sig vara Greven själv.
Jag förklarade min belägenhet, att jag lämnat kvar min fru i en motorhavererad bil med biltransportvagn längs med E4 och undrade om han möjligen hade en dragkula till salu? Nämnas kan att han blev helfrälst i V8-ljudet från min tävlingsbil.
– Jo, jag har några lösa dragkulor under bänken i maskinhallen, säger han plötsligt.
– Tag bilen med så skall vi se.
Jag backar ner till hans maskinhall och han hittar snabbt två stycken dragkulor på 50 mm med kraftiga muttrar. Jag får den bästa.
– Tag en u-balk i skrothögen där, koppla skärbrännaren till gasverket och skär en bit av vad du behöver. Här får du låna MIG-svetsen också, tilläger han.
Men jag tycker att MIG-svetsen verkar lite för klen för de grova balkarna. Det står en gammal pinnasvets vid sidan och jag frågar om jag får låna den i stället.
– Det går bra men den har inte använts på tjugo år, säger Greven.
Han plockar fram svetselektroder och jag kopplar in elkabeln, startar maskinen och ställer in Amperetalet.
Drygt en timme senare har jag dragkulan monterad med betryggande hållfasthet. Det kan nämnas att Forden är registreringsbesiktigad med dragkula men den monterades bort när jag bytte ut originalkofångaren mot Stock Car-stötfångare.
– Hur mycket ska du ha för detta, frågar jag Greven.
– Ingenting, svarar han.
Jag ger honom 300 kronor och tackar så mycket men glömmer i hastigheten att fråga vad han heter och var vi befinner oss. Jag får brått att köra ner till E4 igen där Inger har väntat i Mercan i cirka två timmar. Hon var vid gott humör och vi lossade bilsläpet och kopplade den till min Stock Car. Jag drog upp Mercedesen på bilsläpet med vajerspelet och förankrade den väl, för nu skall det bli åka av tänkte jag och startade Forden.
Mötande och omkörande trafik trodde inte sina ögon när de såg ekipaget med den gamla Forden som drog Mercan på bilsläpet. Vi körde bara till Nyköping där vi övernattade efter en mycket händelserik dag. Dagen efter fortsatte vi hemfärden till Asarum, det gick utan några som helst problem, möjligen lite öronsus av det höga V8-ljudet.
Bildtext:
Stock Car-tävlingar drog enorma publiksiffror, över 30 000 åskådare, i mitten av 50-talet. Med tiden började intresset dock mattas av för tävlingarna som betraktades med ett stort mått av misstänksamhet och ogillande. Tävlingarna ansågs bryta ned trafikmoralen och över hela den folkliga verksamheten vilade en grumlig känsla av laglöshet, menade motståndarna. Eller som det stod i programbladen; Kör inte som en Stock Car-förare i trafiken!
