MOTORHISTORIA: När en greve utmanade Ferrari
Sensationen kunde inte vara större. Ford förnedrade Ferrari och tog en sensationell trippelseger i det prestigefulla 24-timmarsloppet på Circuit de la Sarthe i Le Mans 1966. Därmed hade också Henry Ford II vunnit en långvarig dispyt med Enzo Ferrari.
Men det spelade ingen roll för greve Giovanni Volpi di Misurata. Inte för att han inte gärna såg Enzo få spö – det hade liksom varit hans huvudsyssla de senaste åren. Nej, det var för att hans egen satsning hade ebbat ut redan efter fem timmar när den enda Serenissima Spyder bröt i Le Mans med växellådsproblem. Greven och hans team fick packa ihop och åka hem.
Klicka på bilden intill för att se några av bilarna som auktioneras ut!
Redan som 20-åring hade greve Volpi fått ärva en enorm förmögenhet 1958 och han såg prompt till att sätta sprätt på den, genom racing. Hans stall, Scuderia Serenissima, var från början storkunder till Ferrari och greven, som aldrig släpade efter med betalningarna, fick alltid sina bilar först av alla.
Men i början av 1960-talet inträffade en smärre katastrof hos Ferrari när en rad nyckelpersoner valde att lämna företaget efter en dispyt med Ferraris hustru Laura. Tanten hade för ovana att gräla med cheferna på kontoret och till slut ställdes situationen på sin spets. Och Enzo Ferrari tog hustruns parti.
Herrar som Giotto Bizzarrini och Carlo Chiti stod plötsligt utan jobb, herrar som i mångt och mycket stod bakom de tekniska trollerier som låg bakom Ferraris framgångssaga. Så de startade eget och byggde Italiens första supersportbil med mittmotor: ATS 2500 GT. Finansieringen, den stod en viss greve Volpi di Misurata för
ATS skulle mycket väl kunnat ha gått vidare och erövrat världen, men genier håller sällan sams och samarbetet sprack snart. Bizzarrini och Chiti skulle gå vidare och göra sig legendariska inom var sitt håll. Då hade greve Volpi också sedan länge lämnat äventyret, efter dispyter med de andra investerarna.
Men att han skulle slå sig till ro och skrinlägga sina visioner att lägga sportbilsvärlden under sina fötter, det hade han inga planer på. Volpi tog över Sasamotors, ett företag mitt i det italienska sportbilscentrat Modena, och sin vana trogen hyrde han in några före detta Ferrariingenjörer för att knåpa ihop en bil.
Så kom det sig att Serenissima Spyder, en racersportvagn med aluminiumkaross och mittmonterad trelitersåtta, försökte ryta ifrån när giganterna från Ford och Ferrari gjorde upp där i Le Mans. När inte det gick försökte greve Volpi sig på att göra en gatgodkänd sportbil på samma tekniska bas som racerbilen.
Den första prototypen, som senare skulle komma att kallas Agena, var mest att betrakta som ett proof-of-concept, att det skulle gå att göra bil av de ingående komponenterna. Särskilt vacker var den inte, ett resultat av att den ritats av ingenjörer.
Greve Volpi vände sig därför till en annan sportbilsmagnat, Alejandro de Tomaso, som hade köpt designhuset Ghia och fick där hjälp att rita en kaross med linjer som anstår en GT-vagn. Volpi var så nöjd med resultatet att Serenissima GT valsade runt på bilsalongerna 1968 med löften om storskalig serieproduktion.
Men någonstans tog energin slut. Det blev aldrig någon serietillverkning av Serenissima och Volpi gick tillbaka till att vara greve på heltid. De tre bilarna, racerbilen, prototypen och GT-vagnen, de behöll han.
Tills nu, för på auktionshuset Artcurials samlarbilsauktion vid utställningen Rétromobile i Paris, som hålls i början av februari, kommer alla tre att bjudas ut till försäljning. Alla i ett underbart patinerat, orenoverat skick. Så nu har du chansen att köpa ett stycke sportbilshistoria och kanske till och med få ett ord med säljaren, en grånad greve Giovanni Volpi di Misurata.
